Det ska alltid vara så mycket som följs åt. Dåligt, bra och vanliga saker. Men allt blir till en additionseffekt och ibland pallar man bara inte..

För två veckor sedan hände något fruktansvärt. Sånt som bara inte får hända men som tydligen händer i alla fall. Denna händelse får min familj att tappa andan. De man har närmast sig och som betyder så mycket blir sårade, arga, frustrerade och så lessna. Jag blir själv påtagligt lessen och arg. Dagen efter att sveket som detta handlar om kom i dagen börjar jag mitt nya efterlängtade jobb…

Jag blir hemma tre dagar. Beror det på en vattenparasit som för tillfället härjar i Skellefteås dricksvatten. Eller beror det på någonting annat? Toan är iallafall ett måste och jag kan inte fara på mitt nya arbete. Blodtrycket är för högt, man säger att vi måste hålla koll..

På torsdag börjar jag äntligen och det känns bra. Men allt, verkligen allt, är så nytt. Alla system, och de använder många, är helt nya och det enda jag kan någorlunda är excel. Många nya ansikten och en helt ny värld, gruvornas värld. Mitt huvud blir fullproppat med information varje dag.

Skönt att solen börjar vara upp så länge. Man blir så glad! Dessutom är det verkligen vår nu. Men våren har sina baksidor också. Barnrummet som vi gjorde ”klart” för ett par veckor sedan saknar rullgardin.. Vilket i sin tur gör att mina barn, speciellt Ture, vaknar supertidigt. 4 närmare bestämt.. Suck..

Min lillasyster Victoria kommer och hälsar på. Så roligt och trevligt det ska bli.. Vi ska prata och umgås och må gott. Hon behöver pysslas om. Hennes karl lämnade henne för ca två veckor sedan och hon behöve komma iväg lite. Hon kommer och barnen är supernöjda. Jag är jätteglad att ha henne här och vi umgås. Kvällarna blir förståss senare än normalt, men det gör ju ingenting..

Jobbet fortsätter och Ture fortsätter vakna tidigt. Vi försöker ta hand om varandra och stötta och prata. Kvällarna blir sena och i fredags for både min älskling och min lillasyster bort respektive hem. Jag blir ensam med mina busiga barn. Natten mot fredagen var fruktansvärd. Ture bökar och stökar från två på natten. Vid fyra tar jag upp honom. Han somnar inte om och bara vetskapen om att diskmaskinen inte gått så att nappflaskorna är odiskade får mig att bryta ihop. Vi hjälps åt med barnen och sen far de. Jag tar barnen på dagis varefter jag själv far till ögondoktorn..

En första fråga från doktorn, en vänlig fråga om hur det står till, får mig att tappa fotfästet och jag brister i gråt.

Hämtar barnen på dagis vid halv två. Möts av barnskrik och förstår snart att det är Ture. Han börjar bli trött igen informerar personalen. Han sov 2,5 timmar på morgonen men är nog trött nu igen. NEJ! jag vägrar lägga honom. Han kommer i så fall vakna än tidigare.. Jag åker hem och vet inte vart jag ska ta vägen. Ringer en vännina som bjuder hem oss. Dagen blir faktiskt räddad. Barnen får kompisar att leka med. Vi får middag och jag är hemma med nöjda barn halv sju. Efter lite välling så är de i säng till sju. Pustar ut..

Fyra gånger, fyra gånger har jag tappat greppet och börjat flänna. Jag tappar saker, de bara glider ur händerna på mig.. Jag kan inte se, allt blir suddigare ju längre dagarna går. Doktorns svar på detta är sömnbrist och nackbesvär. Mina ögon i övrigt är friska. Jag behöver sova.. Men när? När ska jag hinna sova igen och Komma igen? Fem år? om fem år är Ture sju och Tilda nio. Då, då kanske man orkar mer…